Projektet hade pågått i ett år. Tretton personer. Budget. Mandat. Kompetens. Allt fanns. Utom leverans.
Inte en enda release. Inte en enda funktion i produktion. Tolv månader av möten, dokumentation och parallella arbetsströmmar som aldrig möttes.
Jag kom in som fjortonde person. Inte som räddare. Som någon som fick i uppgift att ta reda på varför det stod stilla.
Det var inte ett teknikproblem
Det första jag gjorde var att prata med alla. Inte projektledningen. Alla. Utvecklarna. Testarna. De som satt med verksamheten. De som hade slutat prata med varandra tre månader tidigare.
Mönstret var tydligt inom en vecka.
Alla jobbade. Ingen visste mot vad. Det fanns en projektplan med hundra rader. Milstolpar. Beroenden. Gantt-scheman. Men ingen gemensam bild av vad som faktiskt skulle levereras först.
Utvecklarna byggde komponenter som ingen testat mot verkligheten. Testarna väntade på specifikationer som aldrig kom. Verksamheten hade gett input i workshops sex månader tidigare och sedan inte hört något.
Tretton personer i rörelse. Hög aktivitet. Ingen förflyttning.
Vad som förändrades
Jag allierade mig med testarna. Inte för att de hade mandat. För att de var närmast verkligheten. De visste vilka flöden som faktiskt behövdes. De visste var det skavde.
Tillsammans med verksamheten kartlade vi flödena. Inte i ett stort arkitekturdokument. I workshops. Konkret. Vad händer när en kund gör det här. Vad behöver systemet göra då.
Det dokumenterades som korta processbeskrivningar. Varje flöde på en sida. Med en ordlista som bytte ut termer ingen förstod mot ord som människor faktiskt använde.
Sen gick vi till utvecklarna. Inte med krav. Med verklighet. Det här är vad som behöver fungera. Det här är ordningen. Det här är vad testarna redan vet hur man validerar.
Utvecklarna sa efteråt att det var första gången de fick material de bara kunde börja bygga ifrån.
Tre månader
Debit och kreditkort levererades. Inte som en heroisk insats. Som en naturlig konsekvens av att alla äntligen jobbade mot samma sak.
Sen hände något som ingen planerat. Samma grund, samma processer, samma arkitektur användes för att rulla ut företagskort. Utan ny budget. Utan nytt projekt. Förarbetet bar.
Det är skillnaden mellan att bygga för att bli klar och att bygga för att det ska hålla.
Vad jag lärde mig
Projekt fastnar sällan i teknik. De fastnar i beroenden som ingen ser, i otydlighet som ingen vill ta i, och i avstånd mellan de som bygger och de som vet vad som behövs.
Det löses inte med fler resurser. Det löses med kortare avstånd. Färre beroenden. Och en gemensam bild av vad som faktiskt ska bli klart nästa vecka. Inte nästa kvartal.
Tretton personer och ingen leverans blev tretton personer och leverans på tre månader. Samma team. Samma budget. Samma teknik.
Det enda som förändrades var strukturen.