Jag bygger system där AI föreslår saker. Varje dag. Tolkningar. Klassificeringar. Strukturerad data från ostrukturerad text.
AI har fel ibland. Det är inte problemet.
Problemet är när ingen märker.
Pydantic-väggar
Varje steg i mina system har ett typat kontrakt. Ett schema som beskriver exakt vad som får komma ut. Om AI:n returnerar något som inte matchar schemat kraschar systemet.
Inte retry. Inte “bästa gissning.” Krasch.
Det låter brutalt. Det är det tryggaste jag vet.
En krasch vet jag var den hände. Jag vet varför. Jag kan fixa den. En gissning som glider igenom kan jag jaga i dagar.
Flödet
AI föreslår. Kod validerar. Människa godkänner. Kod exekverar.
Fyra steg. Ingen genväg. Ingen hallucination som läcker ut till produktion.
Det deterministiska lagret fångar det stokastiska lagrets misstag. Varje gång. Utan trötthet. Utan politisk hänsyn. Utan deadline-press.
Vad det ger
Tillit. Inte till AI. Till systemet.
Jag kan sova gott. Inte för att AI aldrig har fel. Utan för att jag vet att felen fångas. Tydligt. Tidigt. Innan de kostar något.
De flesta som bygger med AI lägger energi på att göra AI smartare. Jag lägger energi på att göra väggarna starkare.
Det är en mindre spännande historia. Men det är den som håller.