Handskarna av. Telefonen upp. Appen. Tre menyer. Rätt brukare. Skriva in observationen.
Det tar fyra minuter. Fyra minuter som inte finns.
Nästa brukare väntar. Schemat är tajt. Resan mellan besöken räcker precis.
Dokumentationen är lagkrav. Det är inte frivilligt. Men systemet som ska ta emot den är byggt för någon som sitter vid en skärm. Inte för någon som har handskar och tidspress och en människa framför sig som behöver omsorg.
Vad som egentligen händer
Det som inte dokumenteras. Det som borde ha rapporterats men inte hann. Avvikelsen som blev en anteckning i huvudet istället för i systemet.
Chefen ser det inte. Kvalitetsansvarig ser det inte. Det syns först när något går fel.
En annan version
I bilen mellan besöken. Eller vid dörren innan nästa.
“Erik var orolig idag. Åt inte frukost. Huden på vänster underben ser annorlunda ut.”
Systemet lyssnar. Strukturerar. Lägger det i rätt journal. Flaggar avvikelsen. Bekräftar tillbaka.
Handskarna kan sitta kvar.
Varför det spelar roll
Det här handlar inte om effektivitet. Det handlar om vad som faktiskt når systemet. Den information som idag försvinner mellan handskarna och telefonen.
Struktur som förbättrar verkligheten ser ut så här. Inte nya plattformar. Inte nya processer. Ett lager som möter människan där den är.