Tjugo år. Banker, myndigheter, försvar, detaljhandel. Processer som kortade ledtider. Arkitekturer som möjliggjorde saker som inte gick förut. Team-setups som fick fastnade projekt att leverera.
Mycket av det funkade. Och jag är stolt över det. Det fanns en glädje i att gå in i något som inte rörde sig och få det att röra sig. Att se ett team hitta sin rytm. Att höra utvecklaren säga “det var första gången jag fick material jag bara kunde börja bygga ifrån”.
Men en del av den glädjen har alltid haft en skugga. Vetskapen att det mesta av det jag byggt inte finns kvar.
Förfall som standard
Struktur i stora organisationer har ett bäst-före-datum. Inte för att den åldras dåligt. Utan för att den kräver tillsyn.
En process som fungerar idag kräver att någon håller i den imorgon. Att någon korrigerar när det glider. Att någon säger nej när genvägar föreslås. Att någon onboardar nya medarbetare i varför processen ser ut som den gör.
Den personen är sällan jag. Jag går vidare. Och ibland finns den personen inte alls. Processen fortsätter av ren tröghet ett tag. Sen börjar avvikelserna. Sen kommer workarounds. Sen har ingen koll på originalet längre.
Det är inte ett misslyckande. Det är gravitation. Saker förfaller om ingen aktivt motverkar det.
Vad jag försökte
Jag försökte bygga in hållbarhet. Dokumentation. Kunskapsöverföring. Utbildning. Rolltillsättning. Allt det rätta.
Ibland funkade det. Riksgälden fick en processorganisation som levde vidare. Nordea fick en arkitektur som återanvändes utan ny budget. Det händer.
Men det var undantagen. Regeln var att det jag lämnade efter mig sakta förändrades till oigenkännlighet. Inte av ond vilja. Av tusen små beslut som varje enskilt var rimliga.
Den obehagliga frågan
Någonstans, kanske runt år femton, började jag ställa mig en obehaglig fråga. Om det jag bygger kräver min närvaro för att bestå, eller åtminstone någon som gör det jag gjorde, bygger jag då verkligen struktur? Eller bygger jag bara ordning som varar tills nästa person gör en annan prioritering?
Det är en svår fråga. Jag gillade inte svaret. Men det var ärligt.
Det mesta av det jag byggt var flyktigt. Inte dåligt. Inte onödigt. Men beroende av att rätt människor fortsatte göra rätt saker. Och det kontrollen hade jag aldrig.
Jag önskar att jag hade ett svar på det redan då. Det hade jag inte. Det tog ytterligare några år.
Men frågan satte sig. Och den förändrade vad jag letade efter.