Det är lätt att skylla på systemen.
“ERP är gammalt.” “CRM är trögt.” “Vi behöver byta plattform.”
Men i de flesta organisationer är det inte där friktionen sitter.
ERP fungerar. CRM fungerar.
Det som inte fungerar är gränssnittet mellan människa och system.
De flesta affärssystem är byggda för stillasittande arbete. Formulär. Fält. Menyer. Klick.
Det fungerar på kontor.
Det fungerar sämre i rörelse.
När en elektriker står i regn och ska registrera en avvikelse är inte problemet databasen. Det är att systemet kräver mer kognitiv belastning än situationen tillåter.
Det är där det spricker.
Vad som faktiskt händer i organisationer
När friktionen blir tydlig händer ofta en av två saker:
- Man startar ett upphandlingsprojekt.
- Man inför ytterligare ett lager av administration.
Båda adresserar systemet. Ingen adresserar situationen.
Och situationen är konstant:
Rörelse. Tidspress. Begränsad uppmärksamhet.
Ett annat angreppssätt
Istället för att byta ERP kan man lägga ett lager framför det.
ERP är kvar. Processerna är kvar. Datamodellen är kvar.
Skillnaden är att användaren inte längre navigerar i systemet.
Användaren pratar.
Systemet tolkar. Hämtar kontext från ERP och CRM. Strukturerar informationen. Bekräftar tillbaka.
Det är inte en chatbot. Det är ett situationsanpassat gränssnitt.
Varför det spelar roll
När vi testade detta i liten skala hände något intressant.
Ledningsgruppen reagerade inte på tekniken.
De reagerade på igenkänningen.
“Om det här funkar för honom funkar det för hela vår verklighet.”
Det är då man förstår att problemet aldrig var ERP.
Problemet var att systemen krävde mer av människan än tvärtom.
Vad det kräver
Inte ett nytt system.
Inte en stor transformation.
Ett experiment. Ett avgränsat flöde. Mätbar effekt.
Om det inte fungerar. Lägg ner.
Om det fungerar. Skala.
Det här är inte ett argument mot ERP.
Det är ett argument för att börja i verkligheten.