Stripe låter agenter skriva pull requests på natten. Helt autonomt. Task in, PR ut.
Det fungerar. För dem. Deras system har tydliga konventioner, stabila tester, en arkitektur som satt sig i åratal.
Jag bygger inte så. Inte ännu.
Tre nivåer
Det finns tre sätt att jobba med AI som kodverktyg just nu.
Det första är agentautomation. Uppgift in, leverans ut. Stripe-modellen. Bra när arkitekturen är stabil och testerna täcker.
Det andra är snabba experiment. Idé, kod, test, nästa idé. Utforskande. Bra för att hitta riktning.
Det tredje är det jag gör varje dag. Jag bestämmer riktningen. Verktyget producerar kod och tester. Jag granskar. Justerar. Systemet växer.
Det är inte automation. Det är inte experiment. Det är systembyggande med en assistent som aldrig blir trött.
Varför jag inte släpper iväg agenter
En autonom agent kan producera mycket kod snabbt. Det är inte problemet.
Problemet är att den saknar den övergripande bilden. Den vet inte varför en komponent ser ut som den gör. Den vet inte att den där lösningen som ser effektiv ut leder åt fel håll om tre veckor.
I stabila system spelar det mindre roll. Konventionerna styr. Testerna fångar.
Men i system som fortfarande formas är riktningen allt. Fel riktning snabbare är inte bättre. Det är sämre.
Vad jag faktiskt gör
Jag definierar arkitekturen. Vilka delar som behövs, hur de hänger ihop, var gränserna går.
Verktyget skriver kod. Tester. Systemkomponenter. Föreslår lösningar.
Jag granskar allt. Inte varje rad, men varje beslut. Varje riktningsval. Varje gränssnitt mellan delar.
Sen justerar jag. Ibland en liten sak. Ibland river jag hela förslaget och säger “tänk om.”
Systemet växer. Inte av sig självt. Men snabbare än det hade gjort med bara mina händer.
Den nya rytmen
Det finns en effekt jag inte väntade mig. Tempot i huvudet har blivit snabbare än tempot i systemet.
Förr var koden flaskhalsen. Jag visste vad jag ville bygga men det tog tid att skriva. Nu kan jag testa en idé på minuter. Förkasta den. Testa nästa.
Det skapar en ny utvecklingsrytm. Snabbare iteration. Mer tid på beslut, mindre tid på produktion. Tanken leder, fingrarna följer.
Rollen förskjuts. Från kodproducent till systemdirigent.
Varför det funkar
Det fungerar för att jag har byggt system i tjugo år. Jag vet hur arkitekturer förfaller. Jag vet var gränserna ska gå. Jag vet när en lösning ser bra ut men inte är det.
Verktyget vet inte det. Men det behöver inte veta. Det behöver bara producera, snabbt och pålitligt, inom de ramar jag sätter.
Det är en arbetsfördelning som passar. Jag styr. Verktyget bygger. Systemet håller.
Stripe kommer dit de är för att någon en gång satt och dirigerade varje beslut. Deras agenter kan jobba självständigt nu för att arkitekturen redan finns.
Jag är i den fasen. Den där arkitekturen formas. Och det finns ingen genväg förbi den.